Där inget kan gå fel, där ingen mår dåligt

Hejsan!

Livet knallar på här, ja de till och med småspringer ibland. Vi gör inte alls mycket, man borde nog göra mer men flytten har liksom tröttat ut en, det börjat i alla fall likna ett hem mer och mer. Satt och kollade igenom bilder och texter på bilddagboken igår, hittade massa gammalt ;-)

Tänk va små vi va, Disa knappa 9 v. och jag 16 år :-)

Jag hittade också en text som jag tror att jag skrivit men är inte helt säker på det för jag kan ha snott den någonstans men tror nästan jag skrivit den, hmm ja jag vet inte:

När livet sakta rinner ut,
När välden far förbi.
När man blir fartblind
och tror att allt går som på räls.
Det är då man åker i diket.
Det man själv förblindat trodde
skulle vara evigt får då ett
hastigt slut.

Då man ligger där,
krossad av sitt inre.
Känner hur livet sakta
rinner ut.
Hur andetagen blir
korta och få.
Ingen kommer någonsin
att förstå.
Allt är kallt, ingen räddning
är nära.

Lämnad att dö, utan någon
oro ser man ljuset.
Värmen sköljer stillsamt
in i kroppen. Armar och
ben får sakta åter liv.
Andetagen blir åter jämna
och långa.
Där inget kan gå fel,
där ingen mår dåligt.

Jag tror det är värre att veta att man snart ska dö än att bara göra det.

 
Ja det va tider de, tider då jag enbart kände att jag famlade i mörkret och inte hade en aning om vem jag egentligen var, vilka som var mina riktiga vänner och jag visste inte heller helt va kärlek var. Jag hade förstått att för att må bra i ett förhållande måste man känna något, man kan inte trycka undan känslor och fortfarande må bra och älska någon. Det går absolut inte. Senare samma år träffade jag Erik och strax därefter föll nog väldigt mycket på plats egentligen. Jag fick lära mig att älska mig själv och att älska någon annan. Jag fick känna att jag dög som jag var och att jag inte behövde känna som jag gjort. :-)

Nu tillbaka till dagen idag, jag vart iväg och jobbade några timmar i morse 7.00-11.30 närmare bestämt. Efter jobbet ville Team Ledaren prata med mig, jaha tänkte jag och antog att hon antagligen ville prata om schemat för i sommar. Så var inte fallet, när vi kom in där började hon med att hon hade märkt en sak om morgonen, jag tar inte av mig jackan (Jaha tänkte jag?) Det var tydligen flera som anmärkt på att jag behöll jackan på och de tyckte att det var stressande och att jag var på g  O.o  Så nu har jag lovat att jag ska ta av mig jackan på morgonen för att inte störa någon annan och istället ta med mig en tjocktröja. Det är vuxna människor vi pratar om! Har de inget annat för sig än att bli stressade utav att jag har min jacka på mig för att jag tycker det blir kyligt utan? Men men tycker de det så, men jag tycker det är lite smått skrattretande. Hon talade dock också lite om schemat, jag kommer tydligen ha ett tufft schema i sommar och hon sa det att det kanske inte blir så att jag är ledig varannan helg som man brukar utan jag får jobba några helger i rad, roligt.. Inte nog med att jag ska jobba kväll (13.45-22.15) Jag ska jobba helger med, när alla andra är lediga.. Men men pengar blir det väl i alla fall i slutänden. Bajs.

Nä nu ska jag mysa med min man så fort han kommer in med hundarna igen!
Puss!

/Stackeboon